Lewis Short
(verb) : pālor, ātus (
* Gen. plur. part. palantūm, Sil. 5, 445), 1, (act. collat. form pālo, āre, Sulp. Sat. 1, 43 Wernsd.; Poët. Lat. Min. 3, p. 90) [cf. Sanscr. pad, go; Gr. ποῦς, ποδός; Lat. pes], to wander up and down, to wander, wander about; to be dispersed, to straggle (not in Cic. or Caes.; most freq. in part. pres.; syn.: vagor, erro).
* Lit.: palantes comites quom montes inter opacos Quaerimus et magna dispersos voce ciemus,Lucr. 4, 575; cf. id. 5, 973: vagi per agros palantur,Liv. 5, 44; cf.: vagi palantesque per agros,id. 21, 61, 2; Sall. J. 18, 2; 44, 5: agmen per agros palatur,Liv. 27, 47: palantes in agris oppressit,id. 1, 11: palantes extra castra,Tac. A. 1, 30: boves palati ab suis gregibus,Liv. 22, 17, 4: palatos aggressus,id. 35, 51: ex fugā palati,id. 8, 24; 3, 5: palantes error de tramite pellit,Hor. S. 2, 3, 49: terga dabant palantia Teucri,Verg. A. 12, 738: palantia sidera,Lucr. 2, 1031; so, palantesque polo stellas,Verg. A. 9, 21; Plin. 9, 35, 55, § 111: palanti amni (Nilo),Plin. Pan. 30, 3: insectari palantes hostes,Just. 15, 3, 11: palantia monstra,Val. Fl. 4, 506.
* Trop.: errare atque viam palantes quaerere vitae,Lucr. 2, 10: palantes homines passim ac rationis egentes,Ov. M. 15, 150.
Charlton T. Lewis, Charles Short, A Latin Dictionary