Lewis Short
(verb) : gemmo, āvi, ātum, 1, and
* A. [gemma].
* (Acc. to gemma, I.) To put forth buds, to bud or gem: id fit antequam gemmare Aut florere quid incipit,Varr. R. R. 1, 40, 4; Col. 4, 27, 1: gemmare vites, luxuriem esse in herbis, laetas segetes etiam rustici dicunt,Cic. de Or. 3, 38, 155; id. Or. 24, 81 (cf.: necessitate rustici gemmam in vitibus dicunt,Quint. 8, 6, 6); v. gemma init.—In the part. pres.: gemmantem oculum caecare,Col. 4, 24, 16: vinea,Plin. 17, 22, 35, § 188: sarmenta,Pall. Febr. 32: surculi rosarum,id. Nov. 11; for which in the part. perf.: melius proveniet, si ponendus ramus gemmata jam matre sumatur,Pall. Mart. 10, 2.
* (Acc. to gemma, II.; poet. and in post-Aug. prose).
* Neutr., to be adorned with precious stones, to sparkle with gems.
* Lit. (only in the part. pres.): gemmantia sceptra,Ov. M. 3, 264: gemmantia litora,Manil. 4, 652.
* Transf., to glitter, sparkle, like gems: herbae gemmantes rore recenti,Lucr. 2, 319; 5, 461: gemmantes explicat alas (pavo),Mart. 13, 70; cf.: pinnae caudae (pavonis),Col. 8, 11, 8; Pall. 1, 28, 2 (see also gemma, II. 2. c. and gemmeus, II. B.): memphites (lapis) gemmantis naturae,Plin. 36, 7, 11, § 56.
Charlton T. Lewis, Charles Short, A Latin Dictionary